Direktlänk till inlägg 9 april 2013

Förklaring.

Av Elin Elikasson - 9 april 2013 01:23

Vi har känt varandra i 3 år och 4 månader nu, vi har varit i ett så kallat on/off - förhållande, inget jag har tyckt om då jag bara velat ha ett stabilt förhållande.. Men så som man andas får man leva.

Vi har inte haft "titlen" tillsammans sen i november, utan mer på G/vänner sedan dess..
Han mår väldigt dåligt just nu, och har gjort ett tag.. Så han har "sagt upp kontakten" väldigt många gånger den senaste tiden, tills för en vecka sen då det var slutligt. Han kunde inte ha någon i sitt liv när han mår som han gör.
Jag visste att det skulle hända, jag visste att han inte skulle klara av att ha mig vid sidan om sig medans han fokuserar på sig själv, det hade aldrig funkat, men jag ville ändå bara hoppas.
Som vanligt så innan han sa det, så kände jag det på mig. Jag försökte förneka det, inte bara i huvudet utan också när han försökte säga det till mig. Kändes som om jag höll på att tappa fattningen.
Vartenda gång han ska göra slut eller säga upp kontakten så efter han precis sagt det, blir han på något sätt arg och slänger ur sig väldigt taskiga saker. Jag fick som vanligt höra väldigt många saker, men det som tog hårdast var när han sa "Med tiden så kommer du komma över mig". Det var då det brast för mig, en ilska som har varit instängd i mig, kom då ut.
Hur kommer man över sin livs kärlek? Många frågar det.. Och ärligt talat så vet jag inte om man riktigt gör det. Vissa fortsätter, hittar nya. Men den personen är alltid något som ligger kvar. Oavsett hur mycket man kan dela med någon annan, så glömmer man aldrig den personen.
Skillnaden nu på mig och de där andra personerna som fortsätter med någon annan person.. Är att jag inte fortsätter med någon annan. Jag kommer vänta, för den känslan jag har med honom, om ens han bara är i mina tankar, tänker jag inte bara fortsätta vidare ifrån. Jag är smartare än så, även hur dumt det än kan låta.
Han sa till mig att han kommer tillbaka när han mår bättre.. Och i det senaste smset jag fick från honom stod det "Jag ser fram emot att träffa dig igen"..
Jag vet att det kommer att ta ett tag, men det är värt det.. Att få ligga vid hans sida, höra hur han andas i övergång till en sömn, och se han ligga där.. Så änglalik är värt det.. Men det gör så ont.

Jag har honom i mina tankar vad jag än gör.. Men det är då jag låter mig tänka på honom som det smärtar på ett sätt jag har svårt att hantera. Jag kommer ihåg allt jag gjort fel genom tiden vi haft tillsammans, och hur gärna jag bara hade velat vara vid hans sida.

Jag går ständigt och funderar på hur det går med honom, vad han gör.. och när den dagen är som han kommer tillbaka.. Jag föreställer mig hur det hade känts om han hade kommit hit på området.
Mitt medvetande tar det bästa av mig har jag också börjat märka, jag kan se han överallt där han saknas. Jag kan fortfarande höra saker han sagt.

Jag förlorade inte bara honom när han bröt kontakten, jag förlorade min bästa vän. Jag saknar honom, jag saknar att berätta saker för honom, alla saker som har hänt den senaste tiden. Inget är fulländat tills jag har berättat det för honom, så jag går här med halv färdiga utkast.
Och väntar på att det ska få bli helt, så som jag.

Allmänt

Dela

9 april 2013 02:16

Hej! Kikade in på din blogg!
Ville bara skicka lite styrka.. Har vart i ett liknade förhållande själv o kan förstå din situation :-/

Kramar

http://driftaway.bloggplatsen.se

Elin Elikasson

9 april 2013 02:21

Hej du, tack så mycket, betyder verkligen ska du veta.
Tråkigt att du också har varit i en sån situation, men känns för mig skönt att veta att någon vet hur det känns.